En saknad gitarrhjälte

Steve Marriott, denne ypperlige sångare, var ju inte bara frontfigur med en karriär i popbanden Small Faces och senare Humble Pie, han var också en mycket skicklig bluesgitarrist. Här ser vi honom i en liveinspelning från 1985, ”Five Long Years”. Han visste verkligen hur man bygger upp en blues. Här visar han hur man hanterar en gammal blond 335:a på bästa sätt. Tidigare hade vi sett honom traktera en Telecaster eller en Les Paul precis lika övertygande. I april sex år senare omkom han tragiskt i en eldsvåda som troligtvis förorsakades av en brinnande cigarett – endast 44 år gammal. Tyvärr fick jag aldrig möjlighet att se honom live, men jag har kompisar som sett honom spela på olika pubar i Londontrakten. Alla var lika lyriska. Nåja, ni kan dömma själva…

Ännu ett läkarbesök

Det ska inte vara lätt att göra musik… eller inte film heller, för den delen. Extra svårt blir det förstås om man gett sig Fan på att göra allt på egen hand. ”Kan själv!”. Musiken är förstås som den är – det är för sent att gråta över spilld mjölk. GarageBand står för mjukvaruinstrumenten, en samplad Mick Fleetwood håller takten, och undertecknad mumlar fram sitt egenhändigt hopknåpade pekoral till text.
Man ska väl inte heller hålla på och gråta över människor man förlorat här i livet – vänner, släktingar eller bara vanliga bekanta, som man av en eller annan anledning fattat tycke för. Men ibland hemfaller jag åt lite mer vemodiga tankar och då hjälper faktiskt Dr Blues mig att komma på fötter igen – att vända det sorgsna till något vackert och tänkvärt, något som stärker en i den fortsatta vandringen här på den sköra jordskorpan.
Men det där med att både filma och redigera en video där man själv även står framför kameran är nog att ta i, jag har ju faktiskt en massa vänner som gärna hade hjälpt till, och antagligen även skapat ett bra mycket bättre slutresultat, men som sagt … ”Kan själv!” (Det var väl då själva Fan…)

En liten promorulle

Jag passade på att filma mig själv med min iPhone 4 när jag var ensam på landet. Öppnade sedan iMovie i kameran och hämtade upp ljudspåret till Doktor Blues från iTunes. Vips har vi en färdig promorulle … inte ett klipp, bara ren njutning!

Doktor Blues from Gunnar E Olsson on Vimeo.

Många översättningar blev det…

Det blev en hel del jobb med översättningar under några månader. Man ska förstås inte klaga när jobben rullar in, men det fanns liksom ingen tid till så mycket annat … Det här med att uppdatera bloggarna och/eller hemsidorna fick läggas helt åt sidan, men nu har jag hittat en lucka så det är väl dags att göra ett ryck igen. Samtidigt har det varit väldigt lärorikt att översätta just gitarrböcker. Jag har ju pillat lite med gitarrer under några år (nånstans runt 45  år – exaktare kan jag inte vara just nu), men det finns en hel del som jag inte var så överdrivet säker på – innan dessa böcker, vill säga. Nu har jag fått en hel del bra teori inhamrad i huvudet (på en gammal gubbe), och dessutom har jag fått tillfälle att pröva på en del praktiska övningar – man måste ju prova grejerna dom skriver om, om man ska förstå vad det är man översätter.

Hursomhelst, efter Lär dig att spela gitarr, kom ytterligare två titlar från Phil Capone som behövde en svensk översättning: Fingerspelsteknik för gitarr och Lär dig att spela bas. Och precis som om inte det vore nog hade de rara människorna på förlaget den goda smaken att låta mig översätta även The Ultimate Guitar Chords Book av Nick Freeth (den svenska titeln är i skrivande stund ännu inte bestämd). Och på den vägen är det …

              

Hur man kör lastbil

Jag hittade den här lilla filmen där Derek Trucks berättar om sin teknik och sina influenser… och naturligtvis illustrerar han det hela med några fina slide-licks. Tack för det!

En hääääälig lirare

Visst är han både en duktig låtskrivare, ytterst habil sångare och en gudabenådad gitarrist? Men så verkar han ju vara rätt kul som person också… Här berättar han hursomhelst om hur han tänkte när han gav sig på vågstycket att göra en cover på Robert Johnsons ”Crossroads”, utan att trampa Eric Slowhand Clapton på tårna. Och visst fick låten en helt ny känsla. Rätt fräscht faktiskt…

En sista hälsning

335 plain topVisst blänker den nästan som riktigt guld, men den finns inte längre i min ägo nu. Den har fått ett nytt hem. En ung, begåvad och försynt ung man i Majorna har blivit adoptivfar för min gamla fina 335:a. I dess ställe har jag fått ett nytt arbetsredskap: en Nikon D200. Förhoppningsvis ska denna min nya kamera hjälpa mig att skapa lite bildmaterial till min hemsida, något som den är i stort behov av. Annars sägs det ju att det inte är kameran som skapar bilderna, det är det som befinner sig bakom kameran, ofta en så kallad fotograf. Fan trot!
Jag hoppas fortfarande att maskinerna ska göra grovjobbet, på samma sätt som jag under många år förväntat mig att mina syntar och andra instrument ska skapa den musik som jag själv varit oförmögen att producera … Ack, ja. Vi får väl se vad det blir.

Sköt om er!

gunnar e

Nu börjar det arta sig

Nu börjar det arta sig med Musikmakarens hemsida. Jag har haft tillfälle att pröva lite nya prylar i Joomla. Bäst tyckte jag att möjligheten att köra SoundCloud direkt på hemsidan. De mp3-spelare som jag har provat tidigare var inte så roliga, för att uttrycka sig milt. Som en liten bieffekt känns det som att jag borde ta tag i en del musikmaterial som jag aldrig lyckats göra färdigt. Det är liksom ingen idé att lägga ofärdiga låtar på hög … eller i rad.

Ulf Lundell må anse att en inställd spelning också är en spelning, men en ofärdig låt är inte en låt, det är på sin höjd en låtskiss. Och innan jag kastar in handduken vill jag kunna säga att jag gjort färdigt allt gammalt skissmaterial – och det som inte blir färdigt får vi väl helt enkelt bara skrota. Då är det inte mening att det ska bli nåt av det.

Men jag jobbar vidare på hemsidorna – och bloggarna. ManMadeMusic.com behöver ju en rejäl ansiktslyftning ocskå, om man ska vara ärlig. Och det ska man väl vara? Kanske blir det tid att börja skissa på en riktigt ”egen” gitarrbok också vad det lider… Vi får väl se.

StudioGarderobenTxt

Visst gör det ont

Finns det något som gör så ont som när Egot blir sårat?  Det är tveksamt.  Men låt oss ta det från början. När jag var mycket liten önskade jag mig av någon outgrundlig anledning en fiol i födelsedagspresent av mina föräldrar. Det var ett ständigt återkommande tema under några år. Av någon (för mig, vid den tiden) lika outgrundlig anledning uteblev fiolen bland presenterna år efter år. Så småningom glömde jag bort min heta önskan efter att bli en ny Jascha Heifetz och några år senare dök andra musiker upp, och med dem andra instrument – elgitarren intog genast den plats i mina önskedrömmar, där fiolen tidigare hade funnits.

När jag var 15 år fick jag så min första elgitarr, en blå Kent, och lyckan var gjord. 45 år senare hade jag fortfarande gitarr som mitt förstainstrument, men min lillasyster tänkte att min gamla barndomsdröm äntligen skulle få gå i uppfyllelse. Hon gav mig därför en fiol i present när jag fyllde fyllde jämnt häromsistens. Jag provade den några minuter, men lät den sedan ligga i sitt fodral. Där har den sedan legat i något år – och samtidigt gnagt en smula på mitt dåliga samvete … ända tills häromveckan. Då fick vi nämligen besök av goda vänner från London och en av dessa vänner erbjöd sig att ge mig en första fiollektion. Hon har själv spelat fiol i många år – både klassiskt musik och traditionell svensk(!) folkmusik, och hon tog sig an uppdraget med stor entusiasm.

Violin lesson #1BDen första fiollektionen blev för mig inte lika fylld av entusiasm.  Tanken var att jag i första hand skulle lära mig att hålla både fiol och stråke på ett vettigt sätt. I andra hand skulle jag försöka få någon form av välljud ur instrumentet. Den första delen av lektionen skulle visa sig var tillräckligt utmanande –  i alla fall för mig. Efter en kort stund hade jag ont i armen, nacken och några ställen till. Men allra mest ont gjorde det nog på en mer subtil plats i kroppen. Del två av lektionen, där jag skulle försöka få vackert ljud ur fiolen, blev ett totalt misslyckande. Det lät helt enkelt för jävligt. Och just detta fenomen att jag, som har ett bra musiköra, och kan få en hel del andra instrument att låta hyfsat bra, inte kunde få fram annat än olidligt oljud ur detta fina instrument gjorde nog mest ont. Det sved riktigt ordentligt i egot. Jag vet ju hur det ska låta, jag har musicerat i över 45 år, men här gick jag totalt bet. Fy 17 vad ont det gjorde!  i Egot! Och till sist, efter alla dessa år, förstod jag varför jag inte hade fått någon fiol när jag var liten. Det var helt enkelt för att bespara både mig och föräldrarna denna hemska erfarenhet. Så här i efterhand är jag nog lite tacksam, trots allt. Hade de inte nekat så hårdnackat, hade nog mina föräldrar aldrig fått se mig med en elgitarr hängande runt halsen – ett så mycket bättre alternativ, det inser jag idag. Och den har ju faktiskt en volymkontroll.

Första ”riktiga” översättningen är klar

Den första boken jag översatt kom precis från tryckeriet. Vad vore väl mer passande i ämnesväg än en gitarrbok? Den är utgiven på Tukan Förlag och heter Lär dig att spela gitarr. Spännande titel? Ja, visst är det … Hursomhelst, jag lärde mig faktiskt en hel del under översättningen av den boken. Ändå har jag spelat sedan 1964. Hmmmm … Det blir 46 år. Shit, skulle man kunna säga, utan att lägga någon värdering i det.

Så här ser boken ut.

Gitarrboken

Ett inlägg i Idoldebatten

Ni som hörde ett par av idolerna göra en halvtafflig version av Spencer Davis Groups hit , Gimme Some Lovin’, i förra fredagens Idolprogram på TV4, vet nog inte hur rätt ni hade… Den var faktiskt riktigt usel. Här har vi originalet med Steve Winwood på sång. Han har hunnit bli 18 år – han var bara 14 när han började i gruppen, och 16 när gruppen slog igenom. Där har vi en IDOL! Och snacka om sångröst – och den överjävligt feta Hammondorgeln är inte helt fel den heller.

Jag ber om ursäkt för den aningen fåniga videon, men det var så de (och vi) såg ut på 60 -talet. Det var ändå musiken som var viktigast på den tiden …

Apple iLife ’11 med ny version av GarageBand

Alldeles nyligen släppte Apple den efterlängtade uppdateringen av sitt populära programpaket iLife, den här gången med efternamnet ’11. Vi får tyvärr fortfarande vänta på en uppdatering av det omåttligt användbara iWeb, men både iPhoto, iMovie och GarageBand har fått rejäla ansiktslyftningar i iLife ’11.

I min egenskap av outtröttlig mjukvarutestare har jag självfallet installerat GarageBand och jag återkommer inom kort med en mer ingående rapport. Än så länge kan vi väl konstatera att de främsta nyheterna gäller olika former av tids- och tajmingjusteringar, två funktioner som Apple på svenska kallar Flextid och Groove-matchning. Det låter mycket spännande…

Men vi hittar även en serie nya och förbättrade förstärkar- och effektmoduler. Det låter ännu mer spännande för en gammal strängbändare. Dessutom har man kommit med flera nyheter på läroplanet … men som sagt, jag återkommer med mer info inom kort. Så håll ögonen på den här sidan!

Här hittar du mer information om nya GarageBand.

ilife_box

Ny intressant iPad-mjukvara

Den senaste veckan har varit mycket intressant ur iPad-synpunkt. Dels släppte de käcka killarna med propeller på huvudet en uppdatering (läs: iPad-version) av sin ReBirth, som tidigare hade gjort stor lycka i sin iPhonemanifestation. Med iPadversionen tar Propellerheads ReCycle-konceptet ett rejält steg närmare den perfekta versionen av sin egen ytterst trivsamma mjukvara. Här kan ni se när Kurt Kurasaki kikar på ReBirth for iPad …

Men så kom ju också Korg med sin – i alla fall för mig – mycket överraskande iMS-20. I det fallet rör det sig inte bara om en mjukvaruversion av den gamla analogsynten MS-20. Man plussar dessutom på med en rad trevliga extrafunktioner, som en inbyggd 16-stegs analog sequencer, en sex-rösters trummaskin och en mixerdel.

Här är en annan YouTube-film där man får en ganska god uppfattning av vad iMS-20 är kapabel att åstadkomma.

Det är tanken som räknas, eller …?

YngreGunnar1Visst är det väl så – för det mesta i alla fall. Men ibland hjälper det inte om tanken är god, om ändå resultatet uteblir eller blir undermåligt. Det finns många exempel på detta här i världen. En typisk replik man hör vid sådana tillfällen är: ”Han gjorde i alla fall så gott han kunde.” Men det är väl också en klen ursäkt. Blev det skit så spelar det väl ingen roll om han gjorde så gott han kunde. Han kanske helt enkelt skulle ha gjort något annat i stället – eller inget alls. Vem vet?

För att återgå till temat så var tanken i alla fall att jag ska försöka komma igång igen med att dela med mig av mina funderingar kring det här med musik. Tanken har funnits där länge, men det har inte blivit något överhuvudtaget. Nu börjar det bli dags igen … å andra sidan kan det aldrig bli för sent att ta tag i sin situation och försöka göra det bästa av den. Eller det bästa man kan, i alla fall. Det är väl ändå huvudsaken? Eller hur vad det nu igen?