Månad: december 2010

Skivtips (ledare i MM nr 11/2003)

av Gunnar E Olsson

I våra alltmer desperata försök att göra en ännu bättre tidning – de finns de som påstår att det inte går, men vi lyssnar inte på det örat – hittar ni i detta nummer en ny avdelning. Och då handlar det naturligtvis om skivrecensioner. Vi har samlat ihop ett gäng plattor som vi av en eller annan anledning tycker oss kunna rekommendera till er, våra trogna läsare.

Det har funnits stunder då vi misströstat över det utbud av nya skivor som landar på vårt skrivbord, men det verkar ha svängt lite grann på sista tiden (fniss!). Vi har i alla fall fått ihop en bra lista med plattor den här gången – och ändå var det flera riktigt bra plattor vi inte fick plats med. Sting, Dido, Lene Marlin och Fountains of Wayne – deras alster, det tredje i ordningen: Welcome Interstate Managers gillade jag verkligen.

Sen har jag ju också mina gamla käpphästar som jag envist väntar på någon form av släpp ifrån. Kate Bush lär ha en ny platta på gång – hon gjorde till och med en av sina extremt sällsynta intervjuer inför det släppet i en engelsk musiktidning för många månvarv sedan – men nån platta har vi inte sett. Den skrotades kanske för att Kate inte var helt nöjd och ville börja om från början. Hon lär vara lite petig med sina alster.

Stevie Wonder hade också aviserat en ny skiva – redan förra hösten – men den dök heller aldrig upp hos någon skivkolportör nära oss. Vi väntar också på att den godbiten ska materialisera sig i någon form – till och med ett hologram skulle vara välkommet från den mannen.

I väntan på detta så får vi nöja oss med det som släppts – det är ju faktiskt inte så illa. Min personliga favorit i månadens skivhög är den brittiska trion Muse och deras Absolution. Det kommer också en intervju med Muse inom kort.

Jag har också en god vän som då och då tar tag i mig och vänder mig mot det håll där man kan finna fräsch musik (tack Neil!) – att det råkar vara olika håll varje gång gör ju inte det hela mindre spännande. Denna gång var det en gammal okänd goding. Plattan som min kompis spelade för mig lät som en blandning av Prince och Marvin Gaye. En underbart smörig soulmusik av den klassiska skolan med andra ord. Sångaren var Lewis Taylor.

Plattan jag fick lyssna på var hans första alster under eget namn på Island Records och släpptes redan 1996. Lewis är en gudabenådad multiinstrumentalist som spelar, sjunger och arrangerar allt på sina plattor. Själv nämner han Sam Cooke som en av sina främsta förebilder. Och jag är också övertygad om att en kille som Erik Gadd lyssnat på mer än en takt från Lewis Taylor.

Lewis tredje platta, Stoned Part 1, släpptes för ett år sedan på det egna bolaget, Slow Reality, eftersom de stora bolagen inte kunde placera honom i något fack och därför inte såg någon kommersiell potential i hans musik. Trots draghjälp från så stora fans som Elton John, som drog igång en egen reklamkampanj för Lewis i direktsänd TV i England är han tämligen okänd för de stora skarorna även i sitt eget hemland.

På www.lewistaylormusic.com finns information om hans musik, ljudklipp från radiointervjuer och några videoklipp – bland annat två låtar från Jools Hollands TV-program. Hans plattor är inte särskilt lätta att få tag på – själv lyckades jag hitta dem på internet: två på Amazon och en på HMV.

Och sen går Fantomen ibland ut på stadens gator – nästan som en vanlig man. Ni känner igen honom på den stora trench-coaten och den märkliga hatten (den fula hunden brukar dock få stanna hemma).

Vid ett av dessa mina sällsynta besök i verkligheten härförleden stötte jag på en massa intressanta musikföreteelser – ungdomar som spelade både blues, punk och proggmusik – och en kille på tolv år som sjöng om ”whiskey and bad, bad women” trots att han ännu inte kommit i målbrottet. Och som dessutom hanterade gitarren som en ung Shuggie Otis. Alltså inget av det som de stora skivbolagen vill att vi ska köpa.

Jag hörde också andra, lite äldre ungdomar, som gör egen musik utan att ens snegla på vad som är kommersiellt gångbart. Tack för det, Kiml och ni andra!

Än finns det gott hopp för den svenska musiken. Det värmer verkligen ett gammalt musikhjärta!

Schlagern är död – leve musiken (ledare i MM nr 7/2003)

av Gunnar E Olsson

En god vän till mig var hemma och hälsade på den lördag då halva Europa stod stilla: dagen E… som i Eurovisionsschlagerfestivalfinal. Han tänkte minsann inte titta på eländet! Det gjorde han klart för mig – själv var jag inte fullt så tvärsäker…

Jag brukar alltid kika på det. Det handlar ju i alla fall om nåt som ofta ändå rör sig i musikens gränstrakter. Och efteråt är jag alltid lika besviken. Besviken på att just den låt jag hade som favorit hamnade så långt ner på resultatlistan. Och besviken för att det var så många låtar som var så genuint dåliga och meningslösa – med mitt sätt att se på det hela. Och jag lovar mig själv att aldrig mer… Och lik förbannat sitter jag där nästa år igen. Och nästa.

Efter eländet hade kompisen dock en bra kommentar. Han sa: ”Det här visar med all önskvärd tydlighet att schlagern är död!”

Turkisk magdans-etno intog första platsen och belgisk etno kom på andra plats. På tredje plats hittade vi eländigt hajpad rysk pop med ytterst tveksamma sångprestationer.

Genomgående för hela tillställningen var att de flesta artister hade enormt svårt att hålla sig till den tonart man tilldelats. Artister som i de inspelade inslagen som visats innan tävlingen verkade vara enormt duktiga sångare/sångerskor föll bort som käglor på en schlagermusikens bowlingbana när det blev dags att prestera välklingande sång i en livesituation. Jag skriver live men så där utpräglat live är det väl egentligen inte. Förr kallades dylika tiilltag för singback och var en ”enorm utmaning” för en rutinerad ljudtekniker. Kompet ligger ju på två snören, leadsången på ett och i värsta fall finns ytterligare ett par snören för bakgrundssångarna. Hur svår kan en sån sits bli – egentligen?

Visst kan man ha problem med lyssningen, men att nästan alla – utom det svenska paret – sjöng som om de inte ens kunde gissa sig till vilken tonart låten gick i känns lite underligt. Speciellt anmärkningsvärt som de ljudtekniker som var ansvariga för de makalösa mixarna också kom från lilla Sverige. Tack och lov har ingen ännu insinuerat att detta kunde vara mer än en tillfällighet – det vore ju verkligen inte bra för vår trovärdighet som nation.

För att återgå till musikformen som sådan så har vi blivit lovade en intervju med kompositören till Sveriges bidrag, tillika en allmänt mycket produktiv musikskapare, Calle Kindbom. Vi ser verkligen fram emot detta.

En annan sida av samma mynt – det mynt vi kallar musik – är ju de trevliga program SVT haft på sistone där man ställt Led Zeppelin i fokus. Det var otroligt roligt att återuppliva en era av musiken där musikaliskt kunnande, improvisationsförmåga och instrumenthantering står i centrum (låter nästan som kriteriet för bra jazzmusiker) och där man dessutom hittar en av rockhistoriens bästa sångröster, Robert Plants. Jag hade nästan glömt bort hur spännande och upplyftande bra rockmusik kan vara. Både John Paul Jones och Jimmy Page jobbade som studiomusiker långt innan man slog igenom med Zeppelin, så där fanns en enorm musikalisk bredd. Den som har några av de större 60-talshitsen på vinyl eller CD har hört hur Page ofta fått rejält svängrum. Han själv påstår att han är pappa till det underbart stökiga solot på Kinks första stora hit, You’ve really got me, även om Kinks själva aldrig erkänt detta. Jag såg Kinks live i Västerås i slutet av 60-talet och det var faktiskt det värsta jag hört från ett stort etablerat popgäng. Det lät helt enkelt skit rätt igenom! Så jag tror mer på Page än Davies i det här fallet.

Page figurerade väldigt tidigt i en intervju i Melody Maker och tipsade där om att han bytt ut första strängen på sin Les Paul mot den tunna G-strängen från ett 12-strängskit. Sedan kastade han bort tjocka E-strängen och använde resterande fem strängar som andra till sjätte sträng. Allt för att kunna böja strängarna på riktigt bluesmanér. Detta var långt innan det första 008-setet hade gjort entré på marknaden, så alla böjbenägna gitarrister följde naturligtvis hans råd.

Det faktum att Zeppelins musik låg väldigt nära den musik jag själv spelade under sent 60-tal gör ju inte det hela mindre attraktivt. Sa någon nostalgitripp?

Hursomhelst, vi fortsätter att trampa upp båda dessa stigar, ytterligheter som modern popschlager och bluesbaserad tung rock, och på vägen nosar vi förstås på allt däremellan. Och vi njuter hela vägen. Nästan.

Lovande projekt (ledare i MM nr 11/2005)

av Gunnar E Olsson

Vi har lånat rubriken från ett skivbolag som skickade oss en singel härförleden (visst är det ett fint ord: härförleden).

Hursomhelst, plattan vi fick var en postumt utgiven singel med Håkan Ahlström, som gjorde sig ett namn som låtskrivare i Traste Lindéns Kvintett. Efter hans hastiga, och alldeles för tidiga, bortgång hittade vännerna ”en outgiven, halvfärdig och helvacker låt.” Håkans låtskrivarpartner Ola Karlsson, några vänner och musikerkollegor beslöt sig för att färdigställa låten på ett varligt sätt – som man trodde att Håkan hade velat ha den. Man gick in i en riktig studio och lade med varsam hand på bas, trummor och kör. Resultatet blev en färdig låt med mycken värme och närvarokänsla: Önskar att jag. Den har fått en självklar plats i iPoden.

Niclas Johansson och Johan Carlsbo är grabbarna bakom skivbolaget Lovande Projekt. När detta läses har de också släppt en fullängdare med Ahlströms musik: En helt vanlig man – Håkan Ahlströms bästa sånger 1981–2005.

Bolagets affärsidé är enligt dem själva ”lika enkel som genial: att göra bra musik tillgänglig”. Deras skivetikett heter Promising Records och Lovande Låtar är namnet på deras förlag. De säger också: ”Det finns så mycket magiskt bra musik som knappt någon har hört. Kan vi hjälpa till att sprida den lite utanför den innersta sfären så kan vi ta att vi anses som puckade.” Och det är ingen idé att skicka demolåtar till grabbarna. De hittar artisterna på andra sätt, säger de. Vi önskar dem all lycka!

Annars pågår en massa intressanta projekt på nätet just nu. En idé som vi bara inte kan fatta att någon annan inte kommit på tidigare (det är nästan så att man vill sno den) presenteras på www.demoakuten.se. Bakom idén finns bland andra MM-bekantingen (se MM 9-03), schlagemästaren och låtskrivaren Calle Kindbom.

Många sitter ju hemma och gör egna låtar på en dator eller med enklare inspelningsutrustning. Ofta spelar man alla instrument själv – med mer eller mindre lyckat resultat. Det demokauten kan hjälpa till med är att göra de där lite mer proffsiga påläggen, som kan lyfta en bra låt till nya höjder. Kanske behöver man en kvinnlig sång till en låt där ens egen basröst låter helt fel. Kanske behöver man byta ett taffligt pianopålägg och så vidare. Det är ju synd om en bra låt inte kommer till sin rätt på grund av sådana petitesser som risigt spel. Demoakuten lovar att ordna allt detta för en rimlig kostnad.

Man öppnar i början av november och MM återkommer inom kort med en inside-rapport om hur det fungerar i praktiken.

När ni ändå är ute på det stora vida nätet måste ni bara kika på www.guitarshredshow.com/ om ni inte redan har gjort det. Den sajten representerar ett stort mått bra programmering, en massa gitarrkunskap och en massa hysterisk humor. Bered er på att offra några minuter på gitarrens altare …

En tjej som kallar sig Hello Saferide – efter taxiservicen i en liten stad som heter Willimantic i USA, där hon gick i skola – har släppt en platta som fått lyriska recensioner i en mängd pressammanhang. Egentligen heter hon Annika Norlin, kommer från Östersund, spelar riktigt bra gitarr och skriver finurliga texter, som hon framför till eget och kompisarnas komp. Låter inte helt olikt Raymond och Maria – dom med tröjan, ni vet – fast på engelska.

Vi ska kika lite extra på två andra svenska artister/konstellationer under de mörka vintermånaderna. Den första går under namnet Tiger Lou, men heter Rasmus Kellerman till vardags. Hans andra platta, The Loyal, har just slåppts. Redan med det första albumet, Is My Head Still On?, kändes det att det fanns en riktigt bra och otvunget genomarbetad originalitet hos Tiger Lou – något som gjorde några av låtarna från plattan till riktiga långkörare i iPoden. Med The Loyal hittar Tiger Lou en lätthet och självklarhet i produktionen, som gör hela plattan till en mycket trevlig bekantskap. Helt oumbärlig.

Den andra gruppen kallar sig Ella Rouge och låter lite åt det småtunga hållet. Där finns i alla fall en hoper med tunga namn, som tillsammans bildar en grupp som visar väldigt tydligt att man kan bli något riktigt bra utan att man behöver tyngas av några alltför konstlade supergruppsstämplar.

Vad händer annars på musikhimlen i Sverige? Ja, inte särkilt mycket … Undertecknad är inte klar med varken plattan eller romanen. Jaså, det var inte det ni funderade över …

Ibland är det svårt att välja (ledare i MM nummer 10/2003)

av Gunnar E Olsson

”Nu är det dags att uppgradera den gamla analoga utrustningen till nåt mer modernt. Vad ska jag välja? Jag är inte särskilt förstjust i datorer. Kan en digitalporta fungera lika bra? Jag vill ha ett kompakt och lättjobbat system – nåt man lätt kan ta med sig till replokalen eller sommarstugan. Vad väljer man?”

Detta problem delas av många av våra läsare – det är en slutsats som man kan dra av alla telefonsamtal och brev vi får från er, både i snigel- och elektronisk form.

Jag ställdes själv inför precis den frågeställningen i början av sommaren. Jag ville ha nåt man kunde ta med till det gamla torp familjen hyrt för en sommar i det vackra Bohuslän.

Det blev en liten digitalporta. Efter att ha shoppat runt lite bestämde jag mig för en 8-kanalsmaskin som jobbade på 16 bitar/44,1 kHz som bäst – det har egentligen ingen betydelse vilket märke det var. Den täckte mina behov som låtskrivarverktyg samtidigt som den var så bra att det kunde användas för vidare produktion om grundresultatet skulle råka hålla rent musikaliskt.

In med kartongen i bilen – tillsammans med en akustisk sommargitarr, en billig kondensatormik, ett stativ – och jag kastar in ett gammalt beprövat rörbetyckat miksteg för säkerhets skull. Jag beger mig ut till stugan en vecka före resten av familjen. Efter att ha gjort några ljudtester upptäckte jag att det inbyggda miksteget inte riktigt höll måttet. Där kom mitt gamla reservaggregat väl till pass. Det är inte bäst, men det låter OK och det har lite rörvärme i kompressordelen. På med färska strängar på den akustiska gitarren och massor av sångpålägg och två regniga semesterdagar senare har jag en demo klar på en helt ny låt. Ett gråväder som blev de två mest kreativa dagar jag haft på flera år.

Senare efterforskningar leder mig till att tro att ytterst få av de digitalportor man hittar på marknaden idag innehåller nåt man egentligen skulle vilja ha som mikrofonförstärkare. De flesta har för dålig gain, för hög distorsion och låter på det hela taget rätt beklämmande. Synd i och för sig, men det kan lätt avhjälpas. Marknaden börjar äntligen – om inte svämma över så i alla fall – flöda av bra miksteg till riktigt vettiga priser, även om inte många låter i klass med ett Flamingo från Crane Song.

Fördelar med digtalporta: lättjobbat (har man kört en porta – kassett eller digital – så vet man hur det mesta funkar). Man fokuserar på att göra musik i stället för att förgripa sig på flugor. Man förleds inte heller att göra en massa annat, som lätt händer med en dator – surfa på weben, kolla e-posten etc.

Nackdelen med en sån här utrustning är att man måste bestämma sig – hur många spår behöver man, och behöver man 24 bitar och kanske 96 kHz? Det är inte så lätt att uppgradera en digitalporta längre fram.

Alltså dags att utforska andra alternativet: en bärbar dator med ett kompakt ljudkort och i övrigt ungefär samma instrumentering som ovan. Val av bärbar dator är högst personligt och bland musikprogrammen kanske man redan har sin favorit (som går att flytta mellan stationär och bärbar dator).

På ljudinterfacesidan skulle jag tveklöst välja något firewirealternativ – jag förväntar mig en översvämning på den marknaden inom kort (men det har jag i och för sig gjort väldigt länge). Flera audiointerface har idag riktigt hyfsade inbyggda miksteg. Saknas sånt så gäller samma som för digitalportan.

I den bärbara datorn kan man påbörja ett projekt som sedan mycket lätt tankas över i en stationär dator. Man kan också ha de flesta av de andra invanda mjukvarudelarna med sig. Det vill säga program, pluggar etc.

Fördelar: större flexibilitet (uppgraderbart system), högre ljudkvalitet till lägre peng (om man redan förfogar över en laptop). Man kan också välja så bra ljuddelar – det vill säga miksteg, ljudkort och omvandlare – som man har råd med.

Nackdelar: för stor flexibilitet(?) – ur kreativ synvinkel är begränsningar ofta bättre än alltför många valmöjligheter – detta kan ju vara både en för- och nackdel.

En dator är inte heller på långa vägar lika stabil som en hårddiskporta. Det är också extremt lätt att förlora fokus på det man förts hit till jorden för, nämligen att göra musik och i stället börja pilla med annat; till exempel städa med Dr Norton, reparera behörigheter, rensa bland systemtillägg, websurfa, spela spel, skriva essäer etc.

Slutsats: det är svårt att välja.

I sista minuten (ledare i MM nummer 12/2005)

av Gunnar E Olsson

Hur var det för er när ni gick i skolan? Jag vet att åldern på våra läsare kan skilja betänkligt. Vår senaste läsarundersökning visar på en rejäl spridning i ålder, men även ni som är lite yngre har väl suttit och kämpat i någon skrivsal med en motspänstig text.

På min tid hette det uppsatsskrivning och man fick oftast tre fyra olika ämnen att välja på – och då menar jag verkligen olika. Oftast kändes det dock som att man stod inför det klassiska valet mellan pest och kolera och så hade någon kastat in garrottering som ett tredje alternativ. För mig brukade detta var en ständigt återkommande pina. Inget ämne passade och mer än halva skrivtiden rann ut innan jag bestämt mig för vilket av de undermåliga alternativen som var minst uruselt.

Med åren lärde man sig förstås att snabbt hugga ett ämne ur högen och sedan försöka göra det bästa av den situation man satt sig i, men just den där låsningen, svårigheten att komma igång, har förföljt mig genom livet. Det är inte riktigt samma sak som skrivkramp, för oftast löses den här typen av låsning upp och skrivandet kan ta fart efter en lång tid av frustration och vånda. När skrivkrampen sätter in kan man sitta och stirra på ett tomt pappersark precis hur länge som helst – det är bara helt tomt i panncentralen. Inte en vedpinne att kasta in. Zilch!

Skrivkramp, ja … Jag måste helt enkelt ta tillfället i akt att pusha lite extra för Eva Dahlgrens bok Hur man närmar sig ett träd. Det är så mycket i den skildringen av skrivandets alla våndor som man känner igen … Här och nu.

Det här med ledarskrivandet är något helt annat. Där sitter man plötsligt i den osedvanligt generösa sitsen att man har den totala friheten att välja ämne efter eget tycke och smak. Det är förstås inte alltid som att det gör det lättare för en frustrerad chefredaktör. Det händer så mycket på musikfronten – nya musiktidningar dyker upp och försvinner innan man knappt märkt att de funnits. Nya mjukvaruföretag växer upp som svampar ur jorden – för att sedan försvinna lika snabbt när musikhöstens frost biter tag i dem. Hårdvaruföretag som man trodde var solida som guld, visar sig ha en allt annat än säker sits.

Så visst finns det massor av ämnen att ta upp. Kanske alldeles för många – det går ju att skjuta beslutet framför sig in i det sista. När detta skrivs är det bara någon timme kvar innan tidningen – och ledaren – ska skickas till tryckeriet. Men jag kan nog dra ut på det ytterligare någon halvtimme.

Något som fortsätter att växa – till min egen stora glädje – är intresset för akustisk musik, både när det gäller själva musikskapandet och verktygen som gör den kreativa processen möjlig. Försäljningen av akustiska gitarrer skjuter i höjden och även den elektriska kusinen från stan hänger med i gitarrboomen. Även här kan vi ta upp Eva Dahlgrens senaste alster, Snö, som ett utmärkt exempel på en lyckad återgång till ett mer ursprungligt sätt att göra musik. Tack för att du gjorde den plattan, Eva!

Vi vill också rikta ett stort tack till alla er läsare som gjorde er besväret att besvara vår läsarundersökning. Den har gett oss ovärderliga upplysningar inför vårt fortsatta arbete med att göra MM en ännu bättre tidning.

Till tre av er kommer det att delas ut en väldigt speciell julklapp. Ni får var sitt mikrofonpaket från de generösa människorna på Golden Age Music. Förstapriset, en rörmikrofon och en bandmik, går till Pelle Gustafsson i Mora, som har svarat rätt på alla frågorna. Andrapriset, en kondensatormik och en bandmik, går till Markus Niilivirta i Stockholm och som tredjepris får Per Hägglund från Nordmaling en kondensatormik och en dynamisk variant. Ett stort grattis till alla tre!

Egentligen hade jag tänkt avhandla oskicket med söndermastrade plattor och kriget mellan olika skivbolag om vem som kan göra den mest högljudda radiomixen i den här ledaren. Mycket av det som mastras för att spelas i radio idag ser mer ut som fyrkantvåg än musik – det värsta är väl att det även låter som fyrkantvåg. Nu kom det att handla om något helt annat, men intressanta länkar kan vi i alla fall bjuda på. Kolla dessa …

www.mindspring.com/~mrichter/dynamics/dynamics.htm

http://brianstagg.co.uk/p_t_a_clipressed

www.digido.com/portal/pmodule_id=11/pmdmode=fullscreen/pageadder_page_id=93

… så kan vi snacka om det nästa år i stället. Tills dess, ha en underbar avslutning på det gamla!

Framtiden är nära (ledare i MM nr 9/2004)

av Gunnar E Olsson

Det skräckscenario som skivindustrin målat upp har redan börjat bli verklighet, men de enda som tycks komma till skada är skivbolagen. Vi andra klarar oss nog – då menar jag både vi musikkonsumenter och ni som gör musiken.

OK, det kanske drar med sig en och annan skivaffär – ja, ni vet de där butikerna som finns i större samhällen, där man kan gå in och lyssna på runda plastskivor. Förr var skivorna stora och svarta, på senare tid har det varit de små och silverglänsande som gällt…

Dessa butiker har redan nu börjat få det riktigt besvärligt, speciellt om de har försökt hålla något som liknar ett brett sortiment. Häromdagen gick jag in i en av de största skivaffärerna här i Göteborg och jag blev chockad av vad som hade hänt medan jag var borta på semester – nåja, det kanske handlade om en något längre tid, med det kändes i alla fall som en extremt kort tidsrymd.

Allt som syntes i de allt glesare hyllorna var gamla samlingsplattor och nya pojk- och flickbandsditon. Allt detta bara för att folk väljer att ladda ner musik från nätet (enligt skivbolaget) eller väljer bort skivbolagens kommersiella sörja (enligt andra).

Och vad har skivbolagen för motdrag? Fler kopieringsskydd, fler Greatest Hits-samlingar, fler sammanslagningar mellan de redan förvuxna bolagen och fler avskedanden av duktigt fotfolk? Direktörerna ser alltid till att skydda sig – det har vi väl sett tillräcklig många exempel på vid det här laget. Och bara för att Sony och BMG lyckats dupera EU till att tro att det skulle vara bra för några andra än skivbolagen själva (eller deras ägare) att det skapas allt färre och större bolag är det väl ingen vettig människa som tror att detta kommer att ge oss vare sig billigare skivor eller ett rikhaltigare utbud av musik. Att sammanslagningen av BMG och Sony resulterar i cirka 2 000 färre jobb är något som skivbolagen inte tycks alltför bekymrade över…

På den lagliga nedladdningsfronten påstår sig Apple ha sålt mer än 85 miljoner låtar sedan man startade iTunes. Efter att ha fått igång butiker i både Frankrike, Tyskland och Storbritannien väntar vi ivrigt på att även Sverige ska få smaka på kakan. Det var länge tveksamt om Apple skulle få med sig de små bolagen, men nu har även de flesta av independentbolagen skrivit på avtal med Apples iTunes. Fler aktörer väntas dyka upp på den stora vida webben och förhoppningsvis kan man tills slut enas om både nedladdningsformat som fungerar i de flesta mp3-spelare och prisnivåer och betalningssätt som känns vettiga.

Allt fler band och artister tar också saken i egna händer och står för både inspelning och distribution av sin musik. Typexempel på band som lyckats så gott som helt på egen hand är Raymond & Maria. Man petade ihop en riktig hitlåt – för att inte säga landsplåga – i form av låten Ingen vill veta var du köpt din tröja i sin tvättstuga och nu ligger fullängdaren färdig. MM-intervju är på gång.

Och vad gör vi annars på MM?

Vi vill ge våra läsare ytterligare ett fönster ut mot världen – ett musikaliskt skyltfönster där man kan visa upp sina alster. För detta ändamål har vi startat ett nära samarbete med en annan musiksajt. Vi har gjort det möjligt för alla MM:s prenumeranter att även kunna lägga upp låtar på www.demoradio.se. Detsamma gäller för alla MM-läsare som tillkommit som medlemmar på Demoradio. Även ni är välkomna att även lägga upp låtar och en presentation av ert band på MM:s musiksajt på www.musikermagasinet.com. Förhoppningsvis ska detta resultera i att fler ges möjlighet att lyssna på alla era underbara alster. Utöver möjligheter att lägga upp låtar och bandpresentation stoltserar Demoradio med inte mindre än fyra kanaler strömmande webbradio. Detta innebär att om ni sköter era kort – och dessutom gör riktigt bra musik – har ni chansen att få era alster spelade i någon av dessa kanaler, som också kan hittas via Aftonbladet, Spray, Passagen, Lycknis och Bostream.

Det finns mycket mer information på www.demoradio.se. Ni kan ju också passa på att lyssna på några av de hundratals alster som redan finns där – kanske några av er redan hittat dit. Vi vill betona att detta inte ska ses som en ersättare till vår nuvarande musiksajt – se det i stället som ett ruskigt bra komplement. Tillsammans är vi starka!

Det blir bättre med åren (ledare i MM nr 11/2004)

av Gunnar E Olsson

Allt var inte bättre förr! Speciellt gäller detta när man pratar om utrustning för hemstudion. Min första sequencer bestod av ett MIDI-interface (köpt på Boots i London) kopplat till en Sinclair Spectrum-dator. Sequencerprogrammet minns jag tyvärr inte namnet på, men det kunde spela in och upp på åtta kanaler samtidigt – tyvärr bara monofoniskt material. Och det fick laddas från en kassettbandspelare. Kraschfrekvensen var olidligt hög – det bombade ungefär varannan gång man försökte köra en låt.

Efter några olika turer och bland annat datorbyte byttes sequencerprogrammet ut mot det alldeles förträffliga StudioVision från Opcode. Priset för mjukvaran var på den tiden nästan identiskt med det pris man får betala för något av de moderna alternativ vi har idag. Men man får faktiskt bra mycket mer för pengarna idag!

När ni läser detta har både Apple Logic Pro 7 och Motu Digital Performer 4.5 börjat skeppas och för några veckor sedan var det Steinbergs tur med sin nya Cubase SX3. Dessa program är ju fullkomligt späckade med finesser och otroliga funktioner och man får ju dessutom – i olika hög grad – en rejäl samling användbara mjukvaruinstrument och förträffliga plugineffekter på köpet.

Min bästa mikrofon på den tid det begav sig var en riktigt billig elektretmik – 450 kronor – av ytterst tvivelaktig härkomst. Mitt reverb var ett Accesit fjäderreverb. En hembyggd kompressor från en engelsk elektroniktidning fick försöka hålla koll på nivåerna och jag hade dessutom en hembyggd gate från samma tidning. Till detta kom ett gäng gitarrpedaler och annat smått och gott. Det var allt.

Idag får man mirakulöst bra kondensatormikrofoner för under tusenlappen, och alla sequencerprogram är beväpnade med både kompressorer och reverbpluggar som vida överglänser den gamla hårdvara vi hemstudioentusiaster tvingades hålla till godo med. Men varför gör vi då inte dubbelt så många låtar och framför allt: varför är de inte minst dubbelt så bra? Varför blir det bara remixövningar, lek med loopar och knepiga mjukvaruinstrumentexperiment? Vart tog låtarna vägen? De där låtarna som håller för att framföras med endast en akustisk gitarr som ackompanjemang?

Nåja, en del saker var faktiskt bättre förr. Jag kommer osökt att tänka på Brian Wilson och hans Smile-platta. På nyinspelningen finns bara Brian kvar av original-Beach Boys. OK, det var inte så mycket mer av Beach Boys på Pet Sounds- och Smile-inspelningarna från 60-talet, men där fanns i alla fall otroligt vacker falsettsång från både Brian och Carl Wilson. Resten bestod då som nu av studiomusiker – men nu har man även plockat in ett gäng studiosångare och det ger på något vis känslan av en av de där hemska plattorna man ibland kan finna på loppmarknader, typ Hugo Montenegros kör och orkester sjunger Beatles. Här är det i stället Brian Wilson och hans kör och orkester sjunger Beach Boys, fast trettio år för sent!

Jag har bara hunnit höra nyinspelningen av Cabin Essence och det var verkligen ingen rolig upplevelse. Karln kan ju faktiskt inte sjunga längre. Man saknar både hans och brodern Carls helt fantastiska falsettröster. Kvar finns bara en medelålders, mycket sliten man med en röst som verkligen speglar allt märkligt som man utsatt dess ägare för under en lång serie av år. Den rösten har inte mognat med värdighet, den har totalkroknat.

Varför har man inte plockat ihop de gamla tagningar som fanns kvar och försökt restaurera hela Smile med utgångspunkt från dessa i stället? Det mesta måste ju ha funnits kvar någonstans. En hel del har ju redan hittat ut – både på auktoriserade utgåvor och på så kallade bootlegs. På de flesta av inspelningarna jag hört från den här perioden finns ju en fräschör och musikalisk spänstighet som känns helt borttvättad på nyinspelningen av Smile.

Det känns lika knepigt att höra Brian sjunga som det är att lyssna på forne Fleetwood Mac-virtuosen Peter Greens gitarrspel från senare år. Det blir en cirkusuppvisning typ: ”Kolla, han kan fortfarande stå på en scen fast han bara har två friska hjärnceller som försöker kommunicera med varann!”

Det känns ruskigt cyniskt – någon tjänar stora pengar på detta.

Och Wilsons förra soloplatta, Gettin’ in over my head. Där tog han sig verkligen vatten över huvudet. Inte ens Eric Clapton, Elton John och Paul McCartney kunde rädda den pinsamheten.

Nej, glöm detta! Ta istället och försök hitta en platta med David Mead eller Ray LaMontagne, två unga, begåvade singer-songwriters med helt egna röster.