Ska vi verkligen öppna den burken…?
Jag har skrivit för Musikermagasinet, MM, i över trettio år. Under vissa perioder skrev jag även en hel del artiklar för Tidningen Monitor.
Eftersom jag har ett förflutet som både fotograf, ljudtekniker och videoredigerare, fanns det mycket hård-, och mjukvara som jag kunde skärskåda i båda magasinen.
Min tid som testare i MM började efter att jag fått lite utrymme (och några positiva ord) från en tidigare MM-medarbetare, Hans Andersson, där han recenserade en demokassett som jag skickat in till hans spalt, Bandspagetti (tidningen hette Media för Musiker på den tiden).
Jag hade, med några låtar från den kassetten, tidigare deltagit i den första demotävlingen som hållits i svensk press. Det var tidningen HiFi & Musik, som anordnade den tävlingen. Då – vi pratar om mitten av 80-talet – var det faktiskt bara det magasinet som överhuvudtaget skrev om hemstudioprylar. Det var på den tiden som MM bara var en glimt i Björn Hansens öga.
Till min stora förvåning vann jag demotävlingen med mina första hopsnickrade alster. I juryn satt HiFi & Musiks chefredaktör, Bernt Hermele, Stig Vig (från Dag Vag), Bengt Nyquist, ljudtekniker från Sveriges Radio i Stockholm, samt Michael B. Tretow, ljudteknikernas ljudtekniker (och även ansvarig för soundet på Abbas plattor).
Det är först i efterhand jag insett vilka otroligt meriterade människor det var som satt i den juryn (se nedanstående fotnoter!).
Jag vet inte om min prestation blev större av detta, men så var det i alla fall…
Förstapriset var en Tascam Portastudio 244, värd en smärre förmögenhet på den tiden.
Alltnog… Med meriterna från hemstudioinspelandet värvades jag som skribent av den dåvarande chefredaktören Olle Niklasson. Efter att ha skrivit för MM sedan slutet av 80-talet, blev jag så småningom tillfrågad om jag ville ta jobbet som chefredaktör, när Olle kastade in handduken år 2000. Jag övergav då mitt jobb som fotograf, ljudtekniker, osv hos GE Television, företaget bakom BingoLotto och andra publiksuccéer, för att för första gången göra tidning på heltid.
Jag höll ut i sex år, men år 2006 var det dags att göra andra saker och åter låta musikskrivandet ske ”enbart” på frilansbasis. Jag hade tänkt mig att jag så småningom skulle kunna pensionera mig, och fokusera på att enbart skapa egen musik – kanske till och med tillsammans med andra – men tiden rinner iväg, och jag tycker ju fortfarande att det här testandet är både roligt och spännande. Och man lär ju så länge man lever, heter det ju. Så, vi får väl se hur det blir med framtiden och pensioneringen…
Under mina år hos MM har jag antagligen skrivit fler tester än någon nu levande person (och antagligen även alla avlidna) inom musikteknikbranschen. Det har blivit hundratals tester, intervjuer, tips och guider. Och enbart under mina år som chefredaktör knåpade jag ihop över 70 ledare, en uppgift som jag upplevde som alltmer positiv, ju längre tiden led, även om jag (och som jag antar alla ledarskribenter efter mig) fann ett perverst nöje i att alltid prokrastinera den sysslan in absurdum.
För det mesta fanns inte ens ämnet för skrivelsen i mitt huvud förrän timmarna innan tidningen skulle skickas till tryck. Samtidigt är de här ledarna faktiskt det jag oftast varit allra mest nöjd med i efterhand. Där fick jag (eller tog jag mig) det svängrum, som de vanliga testerna ytterst sällan kunde erbjuda.
De flesta av dessa alster har gått förlorade för eftervärlden men jag har sparat ett trettiotal som finns att beskåda för den alltför nyfikne på någon av mina hemsidor, till exempel: https://www.musikmakaren.se/texter/gamla-ledare/
Jag har också skrivit en mängd artiklar för IDG:s MacWorld, och deras (tyvärr alltför kortlivade) magasin nollett, som behandlade det mesta inom den digitala världen. Under en period var jag både nollett:s ljud- och videoexpert (a tough act to follow).
Hur var frågan nu igen?
Lite ”fotnötter” (det mesta hämtat från Wikipedia):
Bernt Hermele, svensk journalist och författare. Utöver att innehaft olika chefspositioner inom svenska medier har han sammanställt tv-dokumentären Min mamma mördades av en självmordsbombare, som behandlar hans mor Perla Hermeles död vid en självmordsattack på Park Hotel i Netanya i Israel i mars 2002.
Hermele har även arbetat som reporter på Magasinet, Dagens Industri, Rapport, Resumé och Dagens Nyheter. Under några månader år 2000 var han chefredaktör för Veckans Affärer, där han efterträdde Göran Lind.
År 2011 utgav han boken Guldsot om Röda Korset-bedragaren Johan af Donner. Efter sitt avsked från ledande media arbetade han som taxichaufför i Stockholm.
Hermele har sedan dess gett ut böckerna Firman om Bonniers mediemakt (2013), Judejävel om svensk sionism och israelisk ockupation (2016) samt Kommer de, så skjuter jag oss – om svenska judars liv i skuggan av Förintelsen (2018).
2017 började Hermele tillsammans med fotografen Cato Lein att producera poden Överlevarna, där man får träffa de som överlevde Förintelsen. 2020 kom Överlevarna ut i bokform.
Stig Vig, artistnamn för Per-Åke Odeltorp, född 1948 i Överluleå församling i Boden, död 2012 i Stockholm. Stig Vig var en svensk musiker, sångare och kompositör. Han var mest känd som frontman och basist i rockreggaebandet Dag Vag. Stig Vig blandade ska och reggae med blues, punk och folkrörelseprogg samt svenskt kulturarv som Elsa Beskow, Dan Andersson, Evert Taube och Thore Skogman.
Bengt Nyquist, född 1932, är en svensk musikforskare, radioman, författare och musikproducent. Nyquist har framför allt forskat kring svensk jazz och underhållningsmusik. Han har medverkat i radio och TV samt skrivit ett flertal böcker liksom kommentarer till utgåvor i skivserien Svensk jazzhistoria.
Nyquist var värd för programmet Sommar den 7 augusti 1995.
Bibliografi i urval
Musikteknik : ljudupptagningsmetoder för musik (tillsammans med Karl-Otto Valentin 1971)
Musik till middag – underhållningsmusiken i Sverige (1983)
Herre i frack – historien om Johnny Bode (tillsammans med Ingmar Norlén) (1991)
Helt frankt med Erik Frank – dragspelaren bakom Novelty Accordion (tillsammans med Erik Frank) (1996)
Å inte nog me’ de’ – Gunnar Svensson berättar om jazzen, Hasse & Tage och Helmer Bryd (1997)
Michael B. Tretow, född 1944 i Östra Eneby församling, Norrköping, är en svensk ljudtekniker, kompositör, musiker och artist. Han var bland annat musikgruppen ABBA:s ljudtekniker.
Han var verksam mellan åren 1960 och 2015. Kanske mest känd för Den makalösa manicken. Under popåren i mitten av sextiotalet var Tretow medlem i flera popgrupper, bland annat spelade han 1966 in en singel tillsammans med Mikael Ramel.
I januari 1968 hamnade Tretow hos Metronomestudion, där han bland annat spelade in (och ibland även producerade) material med artister som Pugh Rogefeldt, Ted Gärdestad, Jojje Wadenius, Lill Lindfors, Björn Ulvaeus och Benny Andersson.
Eftersom Tretow tidigare arbetat mycket med Björn Ulvaeus och Benny Andersson fick han även bli ljudtekniker åt ABBA. Han skötte tekniken på samtliga ABBA-inspelningar (utom albumet Voyage 2021). Samtidigt hjälpte han till att bygga upp Polar Studios på Kungsholmen i Stockholm.
Vintern 1975–1976 spelade Tretow i Glennstudio, Stockholm in ett eget album tillsammans med ABBA och deras kompmusiker. Resultatet blev den humoristiska engelskspråkiga skivan Let’s Boogie med texter under pseudonymen Thomas H. Minor.
Under 1980–1981 spelade Tretow tillsammans med Ted Gärdestad in musikparafraser med nonsenstexter under pseudonymen Caramba. Singeln Hubba Hubba Zoot Zoot blev mycket populär, trots att publiken inte visste vilka som dolde sig bakom namnet Caramba.
Sommaren 1986 gjorde Tretow ett Sommarprogram, någonting som han upprepade 2001.