PETER ALLEN GREENBAUM – VIKARIERANDE GITARRGUD

Peter Green har lämnat oss, och saknaden är stor. På sätt och viss är det dock en saknad och en sorg med inbyggd fördröjning. För mig som gitarrist betydde han i stort sett allt när jag började spela. Han hade tonen, det känsliga vibratot, den utsökta fraseringen, sången, låtskrivandet, och han var dessutom en ytterst habil munspelare. Sämre förebilder kunde man ha.

Peter Green med basisten John McVie, och en oerhört välklingande Gibson Les Paul.

Jag hörde honom för första gången när Mayall’s Bluesbreakers precis släppt plattan A Hard Roaddär han efterträdde ”guden” Eric Slowhand Clapton. Green hade spelat i flera band före detta, bland annat i en konstellation av Shotgun Express där en ung Rod Stewart stod för sånginsatserna. I gruppen fanns även Mick Fleetwood på trummor.

Clapton hade dragit till Grekland för ett semester-gig, och Mayall stod plötsligt utan gitarrist. Green lyckades tjata till sig platsen för några gig, men fick sedan vackert stiga åt sidan, när Slowhand behagade komma tillbaka. Några månader senare hoppade Clapton av Bluesbreakers för gott för att bilda Cream, och då fick Green platsen som ordinarie strängbändare. Med Mayall spelade Green och Bluesbreakers in albumet A Hard Road, några singlar, en EP-skiva med Paul Butterfield på munspel, ett album med Eddie Boyd, samt några andra lösryckta spår.

Bluesbreakers-LP:n ”A Hard Road” blev genombrottet för Peter Green.

Men ganska snart blev det dags även för Green att dra vidare. John Mayall hade bjudit på några studiotimmar där Green, John McVie och Mick Fleetwood från dåvarande Bluesbreakers tilläts spela in några egna låtar. Green blev så tänd på tanken att han försökte värva McVie och Fleetwood till ett eget band. Trummisen som mer eller mindre redan fått sparken från Mayall’s Bluesbreakers nappade genast på idén, men John McVie var tveksam till att släppa ett stadigt jobb för att ge sig ut på helt osäkra vatten. Basisten Bob Brunning fick istället hoppa in. Han spelade på deras första konserter, och han spelar också på ”Long Grey Mare” på första plattan. Men sen insåg förstås John McVie att den nya gruppen kunde bli riktigt stor, och hoppade på Fleetwood Mac-tåget.

Det första självbetitlade albumet med Fleetwood Mac.

Vid den tiden spelade undertecknad i ett bluesband, som spelade en hel del covermaterial från amerikanska svarta musikanter, men vi lyssnade förstås väldigt mycket även på de samtida engelska banden, och där hittade vi material som både vi och publiken älskade. Först många år senare gick det upp för mig att jag hade spelat i ett Peter Green Tribute-band. Vi hade massor av hans alster på repertoaren. Naturligtvis körde vi vår egen version av ”Albatross” – på trio. Det var inte så lätt att göra alla gitarrstämmorna på egen hand, men man var ju ung och envis…

Tidiga låtar som ”The Same Way” och ”Another Kinda Love” från A Hard Road blandades med låtar från det första Fleetwood Mac-albumet som ”Looking For Somebody”, ”I Loved Another Woman”, ”Merry Go Round”, ”Long Grey Mare”. Dock hade vi enbart en låt, ”Stop Messing Around”, från den, kanske något svagare, andraplattan, Mister Wonderful. Där märktes det, trots fina blås- och keyboardinsatser från andra musiker, att Green behövde en mer jämbördig musikant vid sin sida, någon som kunde bidra till låtskrivandet på ett mer positivt sätt än Spencer. Det var dags att släppa in den unge gitarristen Danny Kirwan. Med Kirwan fick Green den låtskrivarkompis han behövde, och tillsammans – framför allt live – var de ett oslagbart radarpar, som bytte idéer i de mest fantasifulla gitarrdueller man kan tänka sig. Och Green hade aldrig något problem med att dela rampljuset med den yngre, och extremt lovande Kirwan. Det låg liksom inte för honom. Redan på de två första plattorna med Fleetwood Mac visade Green vilken generös och storsint person han var. Den unge Jeremy Spencer tilläts verkligen breda ut sig med sina Elmore James-pastischer, speciellt på det anda albumet, där i stort sett varannan låt börjar med samma slide-riff. Och även gruppnamnet Fleetwood Mac var Greens idé – andra la till Peter Green’s framför namnet, för att han var ett så starkt affischnamn. Green sa vid en intervju att han tyckte att Fleetwood Mac var ett bra namn som John och Mick kunde använda sig av ifall/när han själv slutade i gruppen.

Greens gitarrspel var redan från början oerhört moget. Framför allt instrumentallåten ”The Supernatural” från A Hard Road visar på ett osedvanligt lyriskt och melodiöst spel. Där Claptons stil var tämligen rå och kraftfull, var Greens mer känslig och tillbakadragen – och vilken ton han hade! Mycket av den tonen satt förstås i fingrarna – han hade redan här ett utsökt, känsligt fingervibrato – men en del av hans speciella ton kom också från hans ’59 Les Paul, som enligt sägnen varit inne på gitarrverkstad och där råkat få en av sina mikar fasvända vad beträffar magnetens polaritet. Det gjorde att mittläget på mickomkopplaren lät väldigt speciellt: lite vekare än hos en vanlig Les Paul.

Peter Greens Gibson Les Paul från 1959. Ett legendariskt instrument som Green sålde till Gary Moore för 100 Pund, och som nu ägs av gitarristen Kirk Hemmet i Metallica. Han lär ha betalat betydligt mer än 100 Pund för den.

Peter Greens ton och fingervibrato påminde mycket om det som man hör på plattor med B.B. King. King sa själv att den ende vite blues-gitarristen han var riktigt rädd för var Peter Green (”He has the sweetest tone I ever heard; he was the only one who gave me the cold sweats.”). Ett synnerligen gott betyg från en musiker som visste vad han talade om. Och Jimmy Page från Led Zeppelin lär ha sagt ”Peter var den bästa av oss alla – den bästa gitarristen, den bästa sångaren och den bästa låtskrivaren”.

Vill ni få allt detta bekräftat ska ni lyssna på albumet Then Play On, det sista som Green spelade in innan han lämnade Fleetwood Mac, mitt under en turné, efter att bland annat ha fått i sig alltför mycket LSD.

Den plattan släpps i en ommastrad version i september i år – och där hittar vi underbara alster som ”Closing My Eyes”, ”Oh, Well”, ”Like Crying” och den oerhört sorgsna ”Before The Beginning”. På singelsidan har vi fantastiska låtar som ”Black Magic Woman”, Little Willy Johns ”Need Your Love so Bad”, instrumentallåten och listettan ”Albatross”, samt det kanske bästa av alla Greens alster ”Man Of The World”.

Efter LSD-partyt i Tyskland 1970 blev Green aldrig densamme. Han sålde sin Les Paul till Gary Moore för 100 pund, och vägrade ta emot fler ”smutsiga” royaltycheckar från sin manager. Redan samma år släppte Green dock sin första soloplatta, The End of The Game, som bestod av oändligt långa jam i studion. Redan där förstod vi också att vi hade förlorat honom. Han hade gett sig av på en resa utan returbiljett, och han skulle aldrig återvända till sitt forna jag.

Efter den plattan dröjde det åtta år innan något nytt dök upp. Tyvärr var det då enbart namnet man kände igen. Till sin assistans hade Green en handfull studiomusiker, och de gitarrsolon som hördes spelades inte av honom själv, utan av Snowy White. In the Skies, som plattan heter, följdes av ytterligare en handfull plattor, som saknar värde för Peter Green-fans, eftersom man inte hör något av Greens klassiska gitarrspel på dessa inspelningar. Inte heller låtarna håller någon högre kvalitet. De sista åren spelade Green åter i ett band, men efter år av elchocker var han inte längre i närheten av sin forna storhet som gitarrist.

Vi får nöja oss med de inspelningar som finns kvar från 60-, och början av 70-talet. För mig (och många andra) var han den bäste av alla bluesgitarrister. Oavsett vilken genre han spelade, lyckades han alltid färga sitt spel med de blåaste av toner.

Fleetwood Mac i den ultimata sättningen, som den såg ut vid tiden för inspelningen av albumet ”Then Play On”. Från vänster John McVie, den 18-årige Danny Kirwan, Peter Green, Jeremy Spencer, och Mick Fleetwood.

”I could tell you about my life, and keep you amused I’m sure. About all the times I cried, and how I don’t want to be sad anymore.”

Nu får du vila, Peter Allen Greenbaum. Vi saknar dig outsägligt mycket!

En dag i en testskribents liv

Det finns tillfällen då man märker att en utvecklares/tillverkares sätt att tänka inte riktigt överensstämmer med ens egna tankegångar. Tillverkaren har idéer som på papperet, och kanske även för många användare, ser ut att fungera alldeles utmärkt, men när man överför de här idéerna i praktiken visar det sig att det finns en del luckor i resonemanget, eller i varje fall delar där man inte tänkt igenom det hela fullt ut. Det är helt enkelt detaljer som skaver. Varför gjorde man si, när man kunde gjort så? De här produkterna kan vara hur framgångsrika som helst, men för mig själv som användare och/eller testare kan det, på det personliga planet, vara svårt att riktigt gilla dem. Det tar emot på nåt vis. Ibland kan det vara svårt att riktigt sätta fingret på vad det är som känns fel. Andra gånger är det bara så solklart.

Sen kan det ju också vara på helt motsatt sätt. Världen och hans svärmor är tämligen likgiltiga inför en produkt, men man känner ändå på något sätt en värme och en sympati för den stackars missförstådda produkten.

”Va fan, den låter ju faktiskt riktigt bra, speciellt i ett sammanhang. Kanske inte i isolering, men i en mix fungerar den helt perfekt. Varför har inte folk insett att det här är en toppengrej, för en tämligen liten penning?”

Det handlar en hel del om magkänsla, intuition, eller vad man nu vill kalla det. Det är klart att vi testare lägger en hel del vikt vid specar, hur det låter, användarvänlighet, och liknande fullt påtagliga egenskaper, men ofta är det minst lika viktigt hur det känns i magtrakten. Ju äldre man blir i gamet – själv har jag hunnit testa hård-, och mjukvara i över trettio år, åt flera olika magasin – desto större betydelse tycks den där magkänslan ha när man bedömer en produkt. Jag inbillar mig att en mordutredare som har hållit på och förhört vittnen ett antal år känner ungefär samma sak. Intuitionen är helt enkelt livsviktig för artens överlevnad. Man ska akta sig för ormar och giftiga spindlar. Och som testare måste man helt enkelt även ta med den känslan i bedömningen av en produkt.

Nu låter det här som ett försvarstal för alla märklig omdömen jag fällt om en produkt genom åren – och det kanske det är – men framför allt vill jag att ni själva tar med den här aspekten när ni gör en bedömning. Känslan är sååå viktig. Speciellt gäller det hårdvara, och vad kan väl vara hårdare än en elgitarr. Känns den inte riktigt rätt i handen när du provar ett instrument, kommer den aldrig bli den vän och livskamrat du letade efter. Precis därför har jag väldigt svårt att förstå hur folk kan beställa en elgitarr på nätet, utan att kunna känna på den innan, bara för att man inbillar sig att den är några futtiga hundralappar billigare – vilket den ofta inte heller visa sig vara i slutänden. Men nu har vi spårat ur fullständigt. Över till dagens testobjekt…

 

Custom Telecaster

Det här var min allra första ”Partscaster”. Kroppen och halsen kom från Monster Relic. Pickuperna från vår egen Lundgren Pickups, i Jönköping. Det här projektet resulterade i en artikelserien i Musikermagasinet. Till en början monterade jag en lönnhals med greppbräda i samma material, med jag beslöt mig för att byta ut den mot rosewood efter en kort tid (se nedan!). Jag tänkte att det skulle göra den till en mer realistisk kopia av en Fender Custom Telecaster från ca: 1962 (icke att förväxlas med Telecaster Custom som kom senare). Det här var ju grundtanken med bygget redan från början. Halsen med greppbräda i lönn hittade ett nytt hem hos ett senare bygge – den gulnade Telecaster ´56 som finns någon annanstans på de här sidorna.

Stallet kommer från Mastery Bridge. Jag bestämde mig för att ersätta stallet som följde need Bigsby B5 mot detta, och det har jag aldrig ångrat. Liksom alla mina Partscasters (eller HPD-byggen) är den här lacka helt i cellulosalack, och den här gången är färgen en Lake Placid Blue utan silver ”undercoating”.

De båda Lundgren-pickuperna har valts med omsorg, och efter att jag har lyssnat på goda råd från Johan Lundgren själv. BJFE (som han skapat tillsammans med ljudgurun Björn Juhl) i halsläget, och en Vintage 7.5 i stallet kompletterar varandra alldeles förträffligt. Tack för det Johan och Björn!

Det visslas på tok för lite på radion nuförtiden

Året var 1992. Willie Dixon, den store bluesmusikern, och -kompositören, hade avlidit den 29 januari 1992, precis en månad före min födelsedag. Jag beslöt mig för att skriva den här låten, som en sorts hyllning till honom. Ulf Gruvberg på radioprogrammet Trender och Traditioner hade den stora vänligheten att spela Willies Blues för alla sina lyssnare.

Ett par ”nya” låtar

En liten låtskiss gjord i Garageband i ”Paddan”. Helt instrumentalt. Alldeles för många gitarrer, men se det som en hyllning till alla andra gitarrister därute, som inte heller kan hålla igen.

Och det här är en hyllning till Peter Green, inspirerad av hans ”The Wheels Keep On Turning” – fast med text på svenska. Inspelad med Focusrite Clarett 2pre, en ack gura, min röda strata och en kondensatormick, direkt in i Garage Band. En smula fixad och tillrättalagd med Melodyne 4 studio. Tester på båda finns i olika nummer av MM…

Suprotest del I

Här har vi kikat – och även lyssnat, förstås – på Supro TremoVerb. I den första delen fokuserar vi på rent ljud från Supron. Vi återkommer till den ”skitigare delen…

The Nazz

Det mesta av det här materialet är inspelat på rullband och har gått genom många händer innan det hamnat i min ägo. Följaktligen har många generationers kopierande påverkat den tekniska kvalitén på ett tragiskt vis. Det musikaliska budskapet, och kanske framför allt, det historiska intresset gör dock att jag helt enkelt måste dela med mig av dessa dokument.

TheNazz3_sepia-lores

The Nazz tog sitt namn efter Yardbirdslåten ”The Nazz are Blue” från LP:n ”Roger The Engineer”. Det är för övrigt en av få låtar – och kanske det enda albumspår – där vi hör Jeff Becks ”sångröst“.

För att återgå till The Nazz, så tog gruppen faktiskt det namnet innan den amerikanske gitarristen Tod Rundgren dök upp med en grupp med samma namn. Det svenska The Nazz gav aldrig ut några plattor. De enda alster som finns bevarade är några udda och brusiga bandinspelningar från den tid då det begav sig.

The Nazz uppstod ur ruinerna efter R’n’B-bandet High Life Sect. Den första uppsättningen av bandet hade Mats Dahlberg på bas och sång, Roger Norlund och Gunnar E Olsson på gitarr och sång, Anders “Shorty” Larsson på trummor och Philip Tagg på keyboards.

Ytterligare tre basister (Erik Otternäs, Pär Dawid Johnson och Herbert Bodinger) och ytterligare en trummis (Tommy Löwbäck) passerade revy i bandet innan det upplöstes 1970.

The Nazz turnerade genom hela Sverige och halva Norge och deltog med stor framgång i flera av de popbands-tävlingar som anordnades i Sverige på 60-talet. De vann nästan alltid …

Som till exempel tävlingen som Nya WemlandsTidningen anordnade på Sundstas ungdomsgård. Där var förstapriset en resa till England. deltog vi segrade, men vi åkte aldrig till England… En miss förstås. Vi spelade bland annat detta alster: