Detta har hänt – en resumé

Ska vi verkligen öppna den burken…?

Jag har skrivit för Musikermagasinet, MM, i över trettio år. Under vissa perioder skrev jag även en hel del artiklar för Tidningen Monitor.

Eftersom jag har ett förflutet som både fotograf, ljudtekniker och videoredigerare, fanns det mycket hård-, och mjukvara som jag kunde skärskåda i båda magasinen.

Min tid som testare i MM började efter att jag fått lite utrymme (och några positiva ord) från en tidigare MM-medarbetare, Hans Andersson, där han recenserade en demokassett som jag skickat in till hans spalt, Bandspagetti (tidningen hette Media för Musiker på den tiden). 

Jag hade, med några låtar från den kassetten, tidigare deltagit i den första demotävlingen som hållits i svensk press. Det var tidningen HiFi & Musik, som anordnade den tävlingen. Då – vi pratar om mitten av 80-talet – var det faktiskt bara det magasinet som överhuvudtaget skrev om hemstudioprylar. Det var på den tiden som MM bara var en glimt i Björn Hansens öga. 

Till min stora förvåning vann jag demotävlingen med mina första hopsnickrade alster. I juryn satt HiFi & Musiks chefredaktör, Bernt Hermele, Stig Vig (från Dag Vag), Bengt Nyquist, ljudtekniker från Sveriges Radio i Stockholm, samt Michael B. Tretow, ljudteknikernas ljudtekniker (och även ansvarig för soundet på Abbas plattor). 

Det är först i efterhand jag insett vilka otroligt meriterade människor det var som satt i den juryn (se nedanstående fotnoter!). 

Jag vet inte om min prestation blev större av detta, men så var det i alla fall…

Förstapriset var en Tascam Portastudio 244, värd en smärre förmögenhet på den tiden. 

Kombinerad exteriör/interiör från Garderobstudion, där mina första alster såg dagens ljus, eller ljud.

Alltnog… Med meriterna från hemstudioinspelandet värvades jag som skribent av den dåvarande chefredaktören Olle Niklasson. Efter att ha skrivit för MM sedan slutet av 80-talet, blev jag så småningom tillfrågad om jag ville ta jobbet som chefredaktör, när Olle kastade in handduken år 2000. Jag övergav då mitt jobb som fotograf, ljudtekniker, osv hos GE Television, företaget bakom BingoLotto och andra publiksuccéer, för att för första gången göra tidning på heltid. 

Jag höll ut i sex år, men år 2006 var det dags att göra andra saker och åter låta musikskrivandet ske ”enbart” på frilansbasis. Jag hade tänkt mig att jag så småningom skulle kunna pensionera mig, och fokusera på att enbart skapa egen musik – kanske till och med tillsammans med andra – men tiden rinner iväg, och jag tycker ju fortfarande att det här testandet är både roligt och spännande. Och man lär ju så länge man lever, heter det ju. Så, vi får väl se hur det blir med framtiden och pensioneringen…

Under mina år hos MM har jag antagligen skrivit fler tester än någon nu levande person (och antagligen även alla avlidna) inom musikteknikbranschen. Det har blivit hundratals tester, intervjuer, tips och guider. Och enbart under mina år som chefredaktör knåpade jag ihop över 70 ledare, en uppgift som jag upplevde som alltmer positiv, ju längre tiden led, även om jag (och som jag antar alla ledarskribenter efter mig) fann ett perverst nöje i att alltid prokrastinera den sysslan in absurdum.

För det mesta fanns inte ens ämnet för skrivelsen i mitt huvud förrän timmarna innan tidningen skulle skickas till tryck. Samtidigt är de här ledarna faktiskt det jag oftast varit allra mest nöjd med i efterhand. Där fick jag (eller tog jag mig) det svängrum, som de vanliga testerna ytterst sällan kunde erbjuda. 

De flesta av dessa alster har gått förlorade för eftervärlden men jag har sparat ett trettiotal som finns att beskåda för den alltför nyfikne på någon av mina hemsidor, till exempel: https://www.musikmakaren.se/texter/gamla-ledare/

Jag har också skrivit en mängd artiklar för IDG:s MacWorld, och deras (tyvärr alltför kortlivade) magasin nollett, som behandlade det mesta inom den digitala världen. Under en period var jag både nollett:s ljud- och videoexpert (a tough act to follow).

Hur var frågan nu igen?

Lite ”fotnötter” (det mesta hämtat från Wikipedia):

Bernt Hermele, svensk journalist och författare. Utöver att innehaft olika chefspositioner inom svenska medier har han sammanställt tv-dokumentären Min mamma mördades av en självmordsbombare, som behandlar hans mor Perla Hermeles död vid en självmordsattack på Park Hotel i Netanya i Israel i mars 2002.

Hermele har även arbetat som reporter på Magasinet, Dagens Industri, Rapport, Resumé och Dagens Nyheter. Under några månader år 2000 var han chefredaktör för Veckans Affärer, där han efterträdde Göran Lind.

År 2011 utgav han boken Guldsot om Röda Korset-bedragaren Johan af Donner. Efter sitt avsked från ledande media arbetade han som taxichaufför i Stockholm.

Hermele har sedan dess gett ut böckerna Firman om Bonniers mediemakt (2013), Judejävel om svensk sionism och israelisk ockupation (2016) samt Kommer de, så skjuter jag oss – om svenska judars liv i skuggan av Förintelsen (2018).

2017 började Hermele tillsammans med fotografen Cato Lein att producera poden Överlevarna, där man får träffa de som överlevde Förintelsen. 2020 kom Överlevarna ut i bokform.

Stig Vig, artistnamn för Per-Åke Odeltorp, född 1948 i Överluleå församling i Boden, död 2012 i Stockholm. Stig Vig var en svensk musiker, sångare och kompositör. Han var mest känd som frontman och basist i rockreggaebandet Dag Vag. Stig Vig blandade ska och reggae med blues, punk och folkrörelseprogg samt svenskt kulturarv som Elsa Beskow, Dan Andersson, Evert Taube och Thore Skogman.

Bengt Nyquist, född 1932, är en svensk musikforskare, radioman, författare och musikproducent. Nyquist har framför allt forskat kring svensk jazz och underhållningsmusik. Han har medverkat i radio och TV samt skrivit ett flertal böcker liksom kommentarer till utgåvor i skivserien Svensk jazzhistoria. 

Nyquist var värd för programmet Sommar den 7 augusti 1995.

Bibliografi i urval

Musikteknik : ljudupptagningsmetoder för musik (tillsammans med Karl-Otto Valentin 1971)

Musik till middag – underhållningsmusiken i Sverige (1983)

Herre i frack – historien om Johnny Bode (tillsammans med Ingmar Norlén) (1991)

Helt frankt med Erik Frank – dragspelaren bakom Novelty Accordion (tillsammans med Erik Frank) (1996)

Å inte nog me’ de’ – Gunnar Svensson berättar om jazzen, Hasse & Tage och Helmer Bryd (1997)

Michael B. Tretow, född 1944 i Östra Eneby församling, Norrköping, är en svensk ljudtekniker, kompositör, musiker och artist. Han var bland annat musikgruppen ABBA:s ljudtekniker.

Han var verksam mellan åren 1960 och 2015. Kanske mest känd för Den makalösa manicken. Under popåren i mitten av sextiotalet var Tretow medlem i flera popgrupper, bland annat spelade han 1966 in en singel tillsammans med Mikael Ramel. 

I januari 1968 hamnade Tretow hos Metronomestudion, där han bland annat spelade in (och ibland även producerade) material med artister som Pugh Rogefeldt, Ted Gärdestad, Jojje Wadenius, Lill Lindfors, Björn Ulvaeus och Benny Andersson.

Eftersom Tretow tidigare arbetat mycket med Björn Ulvaeus och Benny Andersson fick han även bli ljudtekniker åt ABBA. Han skötte tekniken på samtliga ABBA-inspelningar (utom albumet Voyage 2021). Samtidigt hjälpte han till att bygga upp Polar Studios på Kungsholmen i Stockholm.

Vintern 1975–1976 spelade Tretow i Glennstudio, Stockholm in ett eget album tillsammans med ABBA och deras kompmusiker. Resultatet blev den humoristiska engelskspråkiga skivan Let’s Boogie med texter under pseudonymen Thomas H. Minor.

Under 1980–1981 spelade Tretow tillsammans med Ted Gärdestad in musikparafraser med nonsenstexter under pseudonymen Caramba. Singeln Hubba Hubba Zoot Zoot blev mycket populär, trots att publiken inte visste vilka som dolde sig bakom namnet Caramba.

Sommaren 1986 gjorde Tretow ett Sommarprogram, någonting som han upprepade 2001.

Vi gör ett nytt försök – ny mastering

Här har jag testat några nya masteringsverktyg, bland annat PSP Infinistrip, PSP Master Compressor, Abbey Road Mastering från Waves, och Shadow Hills Mastering Compressor från Plugin Alliance. Den sistnämnda kan nog bli en favorit i framtiden. I övrigt gäller fortfarande nedanstående…

Det här är ett demo- eller soundtrack-spår där jag visar hur det kan låta när man använder mjukvara istället för riktiga akustiska gitarrer. Jag har använt både Picked Nylon och Strummed Acoustic 2 från Native Instruments, plus Strum Guitar från WavesFactory. 
Jag har även använt impOSCar 2 från GForce, Felt Piano från Spitfire Audio, Postcard Piano från Teletone Audio, den akustiska basen till EZBass från Toontrack, plus deras Superior Drummer 3 , tillsammans med tre olika preset från den häpnadsväckande synten THORN utvecklad av Dmitry Sches. 
Sologitarren (handspelad) kommer från min gamla trotjänare, den egentillverkade Stratocaster-inspirerade röda gitarren, och den har spelats in via en SansAmp GT2. Delayet är det fantastiska Other Deserted Cities från Audio Damage, och reverbet är Audio Ease Altiverb där jag använder ett impulssvar (IR) från oljetanken i Inchindown, Skottland. Det är troligen det längsta reverbet i världen! Jag har använt en medium-inställning för solospåret, ”endast” 241 sekunder långt. Håll till godo!

And in English:  I also tested a few (to me) new Mastering Plug-ins, among others PSP Infinistrip, PSP Master Compressor, Abbey Road Mastering from Waves, and Shadow Hills Mastering Compressor from Plugin Alliance. I suspect the last one will end up being a favourite of mine in the near future. Otherwise the following still applies…


Demo-/soundtrack showing the use of three different acoustic guitar sound-alike pieces of software. I used Picked Nylon as well as Strummed Acoustic 2 from Native Instruments, plus Strum Guitar from WavesFactory. Also I used impOSCar 2 from GForce, Felt Piano from Spitfire Audio, Postcard Piano from Teletone Audio, the acoustic Bass for EZBass by Toontrack, plus their Superior Drummer 3 , along with there different presets from the marvellous synth THORN by Dmitry Sches. The lead guitar is my trusted old Stratocaster look-alike, which I built myself, and it’s recorded via a SansAmp GT2. The delay is the fantastic Other Deserted Cities by Audio Damage, and the reverb is Audio Ease Altiverb using the IR from the oiltank in Inchindown, Scotland. This is probably the longest reverb in the world! For the lead track I used the medium setting, ”only” 241 seconds. Enjoy!

Nu ska han stila sig … igen

Det här är ett demo- eller soundtrack-spår där jag visar hur det kan låta när man använder mjukvara istället för riktiga akustiska gitarrer. Jag har använt både Picked Nylon och Strummed Acoustic 2 från Native Instruments, plus Strum Guitar från WavesFactory.

Jag har även använt impOSCar 2 från GForce, Felt Piano från Spitfire Audio, Postcard Piano från Teletone Audio, den akustiska basen till EZBass från Toontrack, plus deras Superior Drummer 3 , tillsammans med tre olika preset från den häpnadsväckande synten THORN utvecklad av Dmitry Sches.

Sologitarren (handspelad) kommer från min gamla trotjänare, den egentillverkade Stratocaster-inspirerade röda gitarren, och den har spelats in via en SansAmp GT2. Delayet är det fantastiska Other Deserted Cities från Audio Damage, och reverbet är Audio Ease Altiverb där jag använder ett impulssvar (IR) från oljetanken i Inchindown, Skottland.

Det är troligen det längsta reverbet i världen! Jag har använt en medium-inställning för solospåret, ”endast” 241 sekunder långt. Håll till godo!

En man, en röst, en gitarr … och en vissling

Året var 1988. Det ville sig vid den tiden att trubaduren Björn Afzelius skulle släppa en live-platta – lite unplugged, om ni förstår vad jag menar. Ljudteknikern Thomas Folland hade spelat in Björn spelande gitarr och sjungande – på Björns karakteristiska vis – och man hade använt inspelningsbussen som Intervideo förfogade över. Björn och Thomas hade lyssnat igenom resultatet, men speciellt på en låt var det något som saknades. Låten hette ”Bland bergen i Glencoe”, och den behövde onekligen något extra. På studioversionen används säckpipor i någon sorts soloparti, men det är ju svårt att spela säckpipa och gitarr samtidigt, det förstås ju alla. Björn hade visserligen försökt vissla ett solo, men just vissling var inte hans stora grej. Det lät rätt visset, det var man överens om. Då kom Thomas Folland, som den driftige man han var, till insikten att man fick söka efter någon som behärskade visslingens ädla konst på annat håll. Man ville inte ta till någon extern kraft, men visst kunde man fråga sig för i huset.

Den förste Thomas frågade råkade vara en person, som visserligen inte var så väl förtrogen med (läs: förtjust i) Björn Afzelius musik, men han var ju ändå en musikant som precis hade vunnit Sveriges, och tidningen Hifi & Musiks, första (och enda) demotävling, så helt omusikalisk kunde han ju inte vara. Gunnar var vid just den tidpunkten ivrigt sysselsatt med att kopiera VHS-kassetter till SKF, eller något annat företag. Det var just sådant man i första hand sysslade med på Intervideo. Man gjorde företagspresentationer, och det var just sådana Gunnar satt och kopierade i stora mängder, när Thomas kom inrusande i hans rum och frågade: Kan du vissla, Gunnar? När han svarade jakande på den abrupta frågan, blev han ombedd att genast följa med till ljudavdelningen där Thomas hade sitt säte vid ett gigantiskt mixerbord. Gunnar fick ta plats i det så kallade ”speaker-båset”, som i första hand användes för att spela in olika språkversioner av de ”Voice-Overs” som man försåg de olika företagspresentationerna med.

Låten ”Bland bergen i Glencoe” spelades upp och Gunnar ombads vissla ett var verser till det gitarrkomp som herr Afzelius hade spelat. Sagt och gjort. Gunnar visslade glatt, och om inte dokumentation är helt fel, var den andra tagningen tillräckligt bra för att användas. Resten är, som brukar säga, historia. Något gage var det aldrig tal om, och dokumentationen – som vi nämnde förut – är i det närmaste obefintlig. Ingenstans ges någon credit för den påpasslige visslaren. Om det inte vore för det här inlägget hade säkert allt fallit i total glömska. Här är låten:

Ni måste välja att trycka på ”Lyssna på hela låten på Spotify” för att kunna avnjuta den ”formidabla” visslingen, annars får man endast höra en halv minut av Björns sång. Men om det här var en tagning som var helt godkänd, undrar man förstås hur Björns ursprungliga vissling lät. Det finns andra tagningar – med bild – där låten framförs, men ingenstans, förutom på den här plattan, hör man någon som visslar. Man kunde förstås inte med att köra play-back, enbart på den här snutten.

Det här var länge det enda alster på Spotify där Gunnar E Olsson var representerad, och definitivt den enda platta, som han medverkat på, men nu finns även ett gitarrinslag dokumenterat på Spotify. Det är gruppen Stugan, som på låten ”Ingen kan i alla fall höra vad jag tänker” använt några av Gunnars gitarrslingor. Tack för det grabbar!

För den som är nyfiken på fler alster där Gunnar E bidrar med vissling finns det här radioinslaget där han visslar i en hyllningslåt till den då nyligen bortgångne Muddy Waters. Ni kan höra det här (eller bläddra nedåt bland inläggen på den här sidan):

MixBus testmix

Vi testade Harrisons utmärkta DAW MixBus för att visa att det var möjligt att rädda en gammal ofärdig låt – inspelad för över 15 år sedan – om man bara har de rätta verktygen. Låten ”Sigge, kom hem” har Dan Karlsson på sång och Jan Risheden på saxofon. Resten av instrumenten spelades av Gunnar E Olsson, som även producerade och mixade låten för ManMade Music. Musik och text står Dan Karlsson för. © ManMade Music, 2018.

Mixed in the DAW Harrison Mixbus to show that it was possible to salvage an old song, which was recorded – but never finished – almost 15 years ago (given the right tools). The song ”Zigge kom hem!” features Dan Karlsson on vocals and Jan Risheden on saxophone. The rest of the instruments are performed by Gunnar E Olsson, who also produced and mixed the song for ManMade Music. Music and lyrics by Dan Karlsson. © ManMade Music, 2018.

Gammal skåpmat, del 2

Efter att ha hört Fleetwood Macs egen live-version av Albatross (från en BBC-inspelning) har jag ändå fattat mod till mig och kan publicera den version av låten som vi i gruppen the Nazz spelade. På den inspelning jag hört med Fleetwood Mac medverkar tre gitarrister. När vi spelade Albatross fick vi nöja oss med en enda gitarrist. Vi körde alltså låten på trio, mot originalets fem man. Betänkt detta. Inspelningen är gjord på en enkel rullbandspelare vid en spelning i Hedemora (Tack, George Nordin!), och året var med en viss sannolikhet 1969. Sättningen var nog med lika stor sannolikhet inte den som är på bilden. Troligtvis är det Herbert Bodinger som spelar bas och Tommy Löwbäck som hanterar trummorna. Gitarristen är dock med hundraprocentig säkerhet, yours truly. Gitarren var en ES-345 från mitten av 60-talet, som jag har saknat i 50 år vid det här laget. Ack, ja…

Gammal skåpmat, del 1

Jag hittade för en tid sedan ett gäng ”låtar”, mestadels helt instrumentala, som har använts i ett tidigare liv där jag skapade en hel del musik för reklamfilmer, företagspresentationer, och liknande. Just den här snutten var inte så lite inspirerad av gamla instrumentallåtar, som jag minns dem från 60-talet, låtar framförda av orkestrar som John Barry Seven plus 4, och framför allt gitarrgrupper som the Shadows, the Ventures, och till och med svenska the Shanes. Den här låten är en hyllning till alla dessa grupper.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Nya-bilder_Studioigarderoben-692x1024-1-edited.jpg

Allt spelades in på min dåvarande topputrustning bestående av en Teac Portastudio (Tascam 244), en Roland TR-707 (Rhythm Composer) och 727 (slagverksvarianten), och några syntar. Alla analoga spår mixades till tre spår på Portan, och det fjärde spåret användes som synkspår för att styra en Yamaha QX-5 hårdvarusequencer. Den skötte alla syntarna. Just i det här spåret hör man speciellt en Yamaha TX-802 med en preset, Whap Attack, som jag var väldigt förtjust i. Gitarren kördes igenom en Zoom-pedal (2002) innan den gick in i Portan.

Så här karakteriserade jag låten när den lades upp på SoundCloud: En riktig gammal instrumental historia, som jag hittade på en bortglömd kassett. Tycker själv den är riktigt bra, lite: ”Hank B Marvin goes totally off his cruches”. Kan väl stämma rätt bra?

Demolåt, eller konsten att göra det enkelt för sig

Ibland kan man få ”feeling” när man testar nån ny hård- eller mjukvara. Detta gällde i allra högsta grad när jag fick en liten burk från DSM & Humboldt Electronics på testbänken. Simplifier stod det på kartongen. Och extra lätt var det att få välljud ur den. Raskt kopplades den in i min lilla hemstudioanläggning. Två XLR-kontaktförsedda mickkablar kopplades direkt till mitt anspråkslösa ljudkort, och ljuv musik uppstod. Resultatet kan ni avnjuta här nedan. Alla gitarrer har gått direkt igenom Simplifier. Trummisen kommer från norrländska Tonträsk och basisten likaså. Nej, nu skojade jag allt till det. Toontrack heter ju företaget som levererar mjukvara, så till och med en enkel strängbändare som undertecknad kan få det att svänga. Håll till godo!

Om Musikmakaren

Det här är egentligen bara en liten dagbokssida i det stora eterhavet. Självfallet förväntar jag mig inte att ni ska ha letat er hit på något aktivt vis. Snarare har ni väl bara råkat ramla in. Det ni ser här är Musikmakarens Dagbok. Musikmakaren, som jag kallar mig en smula förmätet/pretentiöst, heter egentligen Gunnar E Olsson och jag har jobbat med musik och musikprylar så länge mina minnesceller kan ta mig tillbaks i tiden.
Mina första musikminnen härrör från början av 50-talet då jag var med i direktsänd radio tillsammans med Sven Jerring, A.K.A. Farbror Sven, som då var programledare för radioprogrammet ”Barnens brevlåda”. Tyvärr har jag ingen inspelningsdokumentation från just den utsändningen, men den första inspelning jag medverkar på är från 1953 och den är gjord på en trådspelare. Magister Rustan Hallenberg i min hemby, Lindfors, hade en Tandbergmaskin som spelade in på järntråd – detta var innan bandspelaren blev populär – den var inte ens uppfunnen. En pigg 5-åring sjunger på dalmål och hans äldre bror, Roland, spelar piano.

Idag är både trådspelaren och min bror borta och Roland har i stället blivit en trummaskin och några syntar. Musikintresset har dock bestått under åren. Inspelningssystemen har emellertid växlat. Från Teac-rullbandare, via kassett-, och digitalporta till Mac-baserad inspelningsstudio. Den ständiga frågan har dock alltid funnits där: Hur gör man musik?
Tråden från 1953 har jag hursomhelst fått överförd till digitalt medium för att kunna bevara den för eftervärlden – i alla fall imbillar jag mig att så är fallet. Trådrullen var i allra högsta grad analog, och på utvecklingsskalan placerar vi den mellan vaxrullarna och den tape som senare fick agera inspelningsmedium för både Beatles och andra popstorheter under många decennier.


Ha en forsatt god lässtund och hoppas ni hittar något ni kan glädjas åt eller bli förbannade på. För mig betyder det ena lika mycket som det andra. Och gör gärna mer musik! Det behövs.

Peter Allen Greenbaum – Vikarierande gitarrgud

Peter Green har lämnat oss, och saknaden är stor. På sätt och viss är det dock en saknad och en sorg med inbyggd fördröjning. För mig som gitarrist betydde han i stort sett allt när jag började spela. Han hade tonen, det känsliga vibratot, den utsökta fraseringen, sången, låtskrivandet, och han var dessutom en ytterst habil munspelare. Sämre förebilder kunde man ha.

Peter Green med basisten John McVie, och en oerhört välklingande Gibson Les Paul.

Jag hörde honom för första gången när Mayall’s Bluesbreakers precis släppt plattan A Hard Roaddär han efterträdde ”guden” Eric Slowhand Clapton. Green hade spelat i flera band före detta, bland annat i en konstellation av Shotgun Express där en ung Rod Stewart stod för sånginsatserna. I gruppen fanns även Mick Fleetwood på trummor.

Clapton hade dragit till Grekland för ett semester-gig, och Mayall stod plötsligt utan gitarrist. Green lyckades tjata till sig platsen för några gig, men fick sedan vackert stiga åt sidan, när Slowhand behagade komma tillbaka. Några månader senare hoppade Clapton av Bluesbreakers för gott för att bilda Cream, och då fick Green platsen som ordinarie strängbändare. Med Mayall spelade Green och Bluesbreakers in albumet A Hard Road, några singlar, en EP-skiva med Paul Butterfield på munspel, ett album med Eddie Boyd, samt några andra lösryckta spår.

Bluesbreakers-LP:n ”A Hard Road” blev genombrottet för Peter Green.

Men ganska snart blev det dags även för Green att dra vidare. John Mayall hade bjudit på några studiotimmar där Green, John McVie och Mick Fleetwood från dåvarande Bluesbreakers tilläts spela in några egna låtar. Green blev så tänd på tanken att han försökte värva McVie och Fleetwood till ett eget band. Trummisen som mer eller mindre redan fått sparken från Mayall’s Bluesbreakers nappade genast på idén, men John McVie var tveksam till att släppa ett stadigt jobb för att ge sig ut på helt osäkra vatten. Basisten Bob Brunning fick istället hoppa in. Han spelade på deras första konserter, och han spelar också på ”Long Grey Mare” på första plattan. Men sen insåg förstås John McVie att den nya gruppen kunde bli riktigt stor, och hoppade på Fleetwood Mac-tåget.

Det första självbetitlade albumet med Fleetwood Mac.

Vid den tiden spelade undertecknad i ett bluesband, som spelade en hel del covermaterial från amerikanska svarta musikanter, men vi lyssnade förstås väldigt mycket även på de samtida engelska banden, och där hittade vi material som både vi och publiken älskade. Först många år senare gick det upp för mig att jag hade spelat i ett Peter Green Tribute-band. Vi hade massor av hans alster på repertoaren. Naturligtvis körde vi vår egen version av ”Albatross” – på trio. Det var inte så lätt att göra alla gitarrstämmorna på egen hand, men man var ju ung och envis…

Tidiga låtar som ”The Same Way” och ”Another Kinda Love” från A Hard Road blandades med låtar från det första Fleetwood Mac-albumet som ”Looking For Somebody”, ”I Loved Another Woman”, ”Merry Go Round”, ”Long Grey Mare”. Dock hade vi enbart en låt, ”Stop Messing Around”, från den, kanske något svagare, andraplattan, Mister Wonderful. Där märktes det, trots fina blås- och keyboardinsatser från andra musiker, att Green behövde en mer jämbördig musikant vid sin sida, någon som kunde bidra till låtskrivandet på ett mer positivt sätt än Spencer. Det var dags att släppa in den unge gitarristen Danny Kirwan. Med Kirwan fick Green den låtskrivarkompis han behövde, och tillsammans – framför allt live – var de ett oslagbart radarpar, som bytte idéer i de mest fantasifulla gitarrdueller man kan tänka sig. Och Green hade aldrig något problem med att dela rampljuset med den yngre, och extremt lovande Kirwan. Det låg liksom inte för honom. Redan på de två första plattorna med Fleetwood Mac visade Green vilken generös och storsint person han var. Den unge Jeremy Spencer tilläts verkligen breda ut sig med sina Elmore James-pastischer, speciellt på det anda albumet, där i stort sett varannan låt börjar med samma slide-riff. Och även gruppnamnet Fleetwood Mac var Greens idé – andra la till Peter Green’s framför namnet, för att han var ett så starkt affischnamn. Green sa vid en intervju att han tyckte att Fleetwood Mac var ett bra namn som John och Mick kunde använda sig av ifall/när han själv slutade i gruppen.

Greens gitarrspel var redan från början oerhört moget. Framför allt instrumentallåten ”The Supernatural” från A Hard Road visar på ett osedvanligt lyriskt och melodiöst spel. Där Claptons stil var tämligen rå och kraftfull, var Greens mer känslig och tillbakadragen – och vilken ton han hade! Mycket av den tonen satt förstås i fingrarna – han hade redan här ett utsökt, känsligt fingervibrato – men en del av hans speciella ton kom också från hans ’59 Les Paul, som enligt sägnen varit inne på gitarrverkstad och där råkat få en av sina mikar fasvända vad beträffar magnetens polaritet. Det gjorde att mittläget på mickomkopplaren lät väldigt speciellt: lite vekare än hos en vanlig Les Paul.

Peter Greens Gibson Les Paul från 1959. Ett legendariskt instrument som Green sålde till Gary Moore för 100 Pund, och som nu ägs av gitarristen Kirk Hemmet i Metallica. Han lär ha betalat betydligt mer än 100 Pund för den.

Peter Greens ton och fingervibrato påminde mycket om det som man hör på plattor med B.B. King. King sa själv att den ende vite blues-gitarristen han var riktigt rädd för var Peter Green (”He has the sweetest tone I ever heard; he was the only one who gave me the cold sweats.”). Ett synnerligen gott betyg från en musiker som visste vad han talade om. Och Jimmy Page från Led Zeppelin lär ha sagt ”Peter var den bästa av oss alla – den bästa gitarristen, den bästa sångaren och den bästa låtskrivaren”.

Vill ni få allt detta bekräftat ska ni lyssna på albumet Then Play On, det sista som Green spelade in innan han lämnade Fleetwood Mac, mitt under en turné, efter att bland annat ha fått i sig alltför mycket LSD.

Den plattan släpps i en ommastrad version i september i år – och där hittar vi underbara alster som ”Closing My Eyes”, ”Oh, Well”, ”Like Crying” och den oerhört sorgsna ”Before The Beginning”. På singelsidan har vi fantastiska låtar som ”Black Magic Woman”, Little Willy Johns ”Need Your Love so Bad”, instrumentallåten och listettan ”Albatross”, samt det kanske bästa av alla Greens alster ”Man Of The World”.

Efter LSD-partyt i Tyskland 1970 blev Green aldrig densamme. Han sålde sin Les Paul till Gary Moore för 100 pund, och vägrade ta emot fler ”smutsiga” royaltycheckar från sin manager. Redan samma år släppte Green dock sin första soloplatta, The End of The Game, som bestod av oändligt långa jam i studion. Redan där förstod vi också att vi hade förlorat honom. Han hade gett sig av på en resa utan returbiljett, och han skulle aldrig återvända till sitt forna jag.

Efter den plattan dröjde det åtta år innan något nytt dök upp. Tyvärr var det då enbart namnet man kände igen. Till sin assistans hade Green en handfull studiomusiker, och de gitarrsolon som hördes spelades inte av honom själv, utan av Snowy White. In the Skies, som plattan heter, följdes av ytterligare en handfull plattor, som saknar värde för Peter Green-fans, eftersom man inte hör något av Greens klassiska gitarrspel på dessa inspelningar. Inte heller låtarna håller någon högre kvalitet. De sista åren spelade Green åter i ett band, men efter år av elchocker var han inte längre i närheten av sin forna storhet som gitarrist.

Vi får nöja oss med de inspelningar som finns kvar från 60-, och början av 70-talet. För mig (och många andra) var han den bäste av alla bluesgitarrister. Oavsett vilken genre han spelade, lyckades han alltid färga sitt spel med de blåaste av toner.

Fleetwood Mac i den ultimata sättningen, som den såg ut vid tiden för inspelningen av albumet ”Then Play On”. Från vänster John McVie, den 18-årige Danny Kirwan, Peter Green, Jeremy Spencer, och Mick Fleetwood.

”I could tell you about my life, and keep you amused I’m sure. About all the times I cried, and how I don’t want to be sad anymore.”

Nu får du vila, Peter Allen Greenbaum. Vi saknar dig outsägligt mycket!